• I've practiced this for hours, gone round and round
  And now I think that I've got it all down
  And as I say it louder I love how it sounds
  
  
  Ångest framkallande är min nuvaranade ålderskris. Känns sjukt konstigt att vid 19års ålder ha en kris om att inte hinna göra allt som vill göras. I vanliga fall är jag en tidsoptimist men när det gäller mitt liv i stora drag så är jag en pessimist. Finns så mycket jag vill göra men de känns som om livet tar slut i morgon och jag måste göra det nu. Enda gången tiden står stilla är när jag är med älsklingen. Då ramlar jag ner med fötterna först ner på marken och känner lugnet. Inte ens att sitta i stugan och ta en öl och bara mysa kan få mig lugn. Sätter mig ner kanske en kväll, sen är jag sjukt rastlös igen och måste göra något. Dock så har jag, trot eller ej, blivit riktigt bekväm av att ha några lediga dagar. Kan sova bort varje lediga dag, ta igen det senaste årets förlorade sömn. De gillar vi.
  
  Saker jag vill ha/göra:
• Jag vill ha solsken
• Plugga till Polis eller Frisör
• Gå en datakurs i webdesign
• Lära mig photoshop
• Plugga Makeup Artist
• Ha fast jobb och flytta till en lägga med baby boo
• Satsa på innebandyn
• Ge upp innebandyn
• Resa Jorden runt
• Vara aupair
• Skaffa barn
• Fritidsforska
• Ströjobba runt om i världen
• Fota/fotas med Jessica

Tja vad ska man säga om allt detta? Allting säger som emot varandra. För gör jag en sak så blir en annan svårare och så vidare. Det värsta är att jag tror verkligen att livet tar slut snart och att jag inte kommer att hinna göra något.
PANIC AT MY DISCO!

Jag kan ofta vara hård mot mig själv och mina medmänniskor. Ställer höga krav. Mycke kanske beror på högra krav uppifrån. Jag säger att jag klarar mig själv, men ibland behöver man faktiskt en stöttepelare även om den är som lutande tornet i Pisa. Ingen människa är perfekt och man kan inte förändra en person som inte vill bli förändrad. Alla gör vi misstag i livet, många står för dom andra inte. Jag vet att jag gjort misstag i mitt liv över hur jag har behandlat folk, bilder och så vidare. Har bett om ursäkt till både dessa människor och mig själv framför allt.

Du har alltid valt jobbet i första hand ända sen jag föddes, Syrran osv. Men vi har accepterat detta då det är en livsstil, vi har varit en del av det och hjälpt till. Dock så har det känt som om vi bara får en spark i ansiktet tillbaka. Vi har försökt det bästa vi kan, pluggat hårt för att vara så bra som vi bara kan vara (i alla fall Jess ), blivit bra i en eller flera sporter men ingenting duger. Utan vi fortsätter bara bli jämnförd med allt och alla andra. Vi tänker inte sitta och ta den skiten något mer. Den dagen du dumpar skiten du har brevid dig och blir den människan du en gång varit, den mamma en gång blev kär i så skulle vi kanske kunna sätta oss ner och prata. Jag vet att det finns där någonstans, bakom den macho sidan som tror att det är värt att sätta undan sina barn sådär.

Jag är idag 19år gammal och skiter blanka fan i vad du tycker om jag tatuerar mig i ansiktet eller vad som helst. Du är min Pappa och du ska fan bara stå och vara stolt över dina döttrar och vad dom har åstakommit med sitt liv. Vare sig vi är 3 nollor så ska du bara vara stolt över oss. Vi har inte gjort någon större myra något ont, vi har bara levt våra liv och lärt oss av våra misstag och blivit de tre stora barnen som faktiskt är dina döttrar, precis som alla andra och deras föräldrar har fortfarande stått vid deras sida utan att hånskratta.

Jag vill idag bara ha den vän, som verkligen bryr sig om mig, i min närhet. En Pappa som kan sätta sig ner och dricka en kaffe och skratta åt en film som går på bio eller hur dålig Hadelöv var en jvla dålig Hockeymatch.

Ingenting varken jag, Jessica kräver. Vi vill bara ha en pappa som vi kan ta med på skolan, föräldramöten eller till ens bröllop utan att skämmas eller att alla ska fråga om varför han inte är där "Nä för att han skäms så mycket över sina barn så jag vill inte ha han här".

Om det är för mycket begärt så ta ditt pick och pack då vill vi faktiskt hellre ha det som jag sa tidigare för det gör inte lika ont som att bli besviken så många gånger som vi blivit.

Igår hann jag ju med en massa trots att jag sov till 2-3 någon gång. Tog de lugnt på "morgonen" efter att älsk hade farit för att klippa sig, duschade och låg i sängen bara och mös. Sedan vid 5 kom han och plockade upp mig och hans bror som åkte för att gymma i drygt en halvtimme.
Blev:

Dagen avslutades med förfest hos Anton och sedan tillbringade vi resten av kvällen i balzactältet och dansade till krutov.
Nä nu ska jag pallra mig till stan och handla åt mamma och mysa med Anton och Sara. Blir work all night i natt på Statoil.