Ikväll så såg jag och älskling "The Boy in the Striped Pyjamas" eller som den heter på svenska på hemma kväll; "Pojken i den randiga pyjamasen".
Handlar om en 8årig pojke i Berlin på 1940 talet under Hitlers tid. Då familjen flyttar till landet då pojkens far har befodrats. När de flyttar in i huset så begränsas deras tillgångar till umgänge då det bara är dom och de soldater som kommer förbi. Pojken tar en upptäcktsfärd trots sin mors förbud och möter under "resan" en pojke bakom ett stängsel och de blir vänner. Dock med ett stort problem, pojken bakom gallret är jude.
Under filmens gång så börjar pojken fundera om hans far är så god som han trott och filmen får ett chockerande slut.

Som syster min skulle ha sagt. 5 av 5 toasters.

Jag är en sådan där känslomänniska ibland då vi ser film. Har en tendens till att börja gråta då det är något som träffar mig personligen. Men den här filmen får mig bara att bli illa till mods mot människan. Hur kan människor känna ett sådant hat mot en folkgrupp bara för att dom har en annan religion, som dessutom deras religion är byggd ifrån.
Det är det ironiska att "Hitlers kristendom" så som Islam kommer faktiskt från början från Judendomen. Visst jag vet att människan har en tendens till att vilja ha något att skylla ifrån, men att detta ska leda till att vi tar ihjäl flera miljoner människor ÄN idag är sjukt tragiskt. Visst man kan kanske känna "hat" mot en människa i sin omgivning för att det hänt något, men mot en HEL folkgrupp är bara sinnessjukt. Vad har vi att förlora med att öppna våra armar för andra människor och kultur? Möjligtvis stoltheten men det är nog inget någon kommer att komma ihåg om hundra år?

En annan sak innan jag lägger mig! Vi kräver att "invandrare" ska respektera våra rutiner och lagar och anpassa sig. Men då måste vi för guds skull kunna göra det när vi kommer till tex muslimska länder att kanske inte springa omkring i bikini på gatorna och så vidare.

Natti